Jag är så trött på alla problem man springer in i hela tiden.. När man tror att allt äntligen ordnat upp sig och man ser ett ljust i den avskyvärt långa tunneln, ja då fasen kommer man till en mörk kurva så man inte ser utgången längre..

Var på möte idag och jag vet inte hur länge till jag orkar...

Jag har kämpat som bara den men det känns som om det inte räcker.

Söker jobb, pluggar och är mammaledig på samma gång, känns som om jag inte kan påverka mitt liv så mycket mer om jag ska orka slutföra det jag håller på med.

Tyvärr så blir jag ju inte direkt trevligare och socialare av att det känns som hela min planerng bara rasar samman. ='( Jag känner mig för tillfället som en dålig sambo och framförallt som en dålig mamma som inte riktigt orkar.. fast att jag vill.

Jag hoppas verkligen att allt löser sig snart!  Känner mig som en annan helt förvirrad person och jag känner inte igen henne och jag vet inte om jag vill ha henne här...   

Men en sak är ju ett jättestort + Min älskade sambo Johan har nu lyckats ta sitt körkort, så stolt över honom!   Älskar dig! Utan dig och Leo vet jag inte vad jag skulle göra.