Fick idag sovmorgon... vaknade av att barnen studsande upp i sängen och sa GRATTIS MAMMA! Fick frukost på sängen och fina teckningar av barnen..=)
Åt min frukost och gick ner och myste lite med dottern framför tv:n. Sonen och mannen åkte och handlade.. När de kom hem igen hade de valt ut och köpt mig en jättefin prickig orkidé. Vi samlade ihop oss och åkte iväg till mina föräldrar, först halv 3 fika och sen en god middag bestående av älgkalopps, potatis och sås.. följt av lite mer fika ;)

När vi kom hem var det dags att borsta tänderna, byta om till pyjamas och läsa saga.. Nu sover barnen och vi sitter och njuter av lite egentid men mannen framför tv:n. SÅ tack för mig och God natt!

Var till tandläkaren idag och satte mig ner röntgade, hon kollade tänder och tandkött och jag väntade på domen..
Döm min förvåning när jag fick en trevlig överraskning när hon berättade att hon hittade tandsten på alla sina patienter men hittade ingen på mig! Och ja kan lova att hon försökte..;) Hon sa att efter nästa gång så skulle min tandhälsa utvärderas och som det såg ut nu så skulle jag få byta från kategori 2 till kategori 1. Och det hade hon aldrig gjort förut. ( Hamnade i grupp 2 när jag var gravid, av någon konstig anledning så fick jag mycket skörare tänder.. varför vet jag ej..)

Nu ikväll var jag på en trelig tupperware visning hos en bekant som jag nyligen lärt känna. Väldigt överraskande och trevligt att få vara bjuden. Nu hoppas jag bara på att livet fortsätter i rätt riktning med fler trevliga kvällar och fler goda besked.. Hur små eller stora de än må vara.. =)

Känner mig bara så tom just nu. Försöker se dt possitiva med livet just nu men det mesta runt omkring gör det så svårt. Jag sitter med på ett ställe där jag en gång i månaden träffar andra ur gruppen och diskuterar olika frågor på dagordningen. Ikväll blev jag på hoppad igen, Mitt liv har varit fruktansvärt turbulent, jobbigt och som i en enda dimma sen i Januari då min man var med i en svår bilolycka. Han är idag nästan helt återställd och jag kännde att eftersom jag inte varit på något möte sen i Januari så skulle jag gå dit ikväll.

Blev då påhoppad om att jag inte närvarat vid några tillfällen som jag skulle ha gjort, men sa som det var att det pappret med de upppgifterna såg inte jag förrän långt senare faktiskt bara för någon vecka sen. Men hur troligt är det att jag vill erkänna för de här människorna som jag knappt känner hur jag har mått och fortfarande mår fter allt som har hänt? Hur troligt är det att jag vill erkänna att jag inte har en aning om vad jag fått för post sen i Januari? Har tagit räkningarna och lagt dem där de ska vara men all annan post har landat på hög, ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte tagit tag i den högen på väldigt länge gick igenom den i förra vckan och fann då lappen. Hon anklagade mig för att jag skulle ha ljugit, det har jag ju inte, men de verkar ju inte alls bry sig.. Ingen ens frågad hur det var med min man och ingen har en aning förutom två som sitter med som jag träffade förra veckan.

Varför ska jag ens vara med? Sa till en av dem som satt mitt emot mig idag att jag inte visste hur jag skulle göra med allt och sen började jag gråta. Hon tröstade mig och sa att jag inte fick ta på mig för mycket utan att jag skulle säga ifrån. ( Hon är en av de som träffat mig tidigare och visat att hon har lite medkänsla och att hon bryr sig)

Det har hänt så mycket och på samma gång så lite sen min mans olycka. Svårt att förklara men har tampats med många olika känslor sedan dess.
Känner att jag måste hålla ihop och hela tiden vara starkk för mina barn fast innerst inne vill jag bara sitta i ett hörn och gråta...

Usch vad deprimerande mitt första inlägg på väldigt länge blev, ber om ursäkt för det men känner att jag behövde skriva av mig lite... // Mia